Nedertorneå kyrka

Det kyrkliga livet begynte i trakterna av Tone älvs mynning redan relativt tidigt. Dess centrala plats blev Pirkkiö (Björkö). Namnet Pirkkiö härrör från birkarlarna, som nyttjade ön som utgångspunkt för sina till Lappland riktade handels- och beskattningsfärder.

Öns första trä byggda kyrka säges härröra redan från år 1316. Den kristna försämling, som uppkom i trakten av den på lax rika Torne älvs mynning, föreföll att från början ha intresserat kyrkans ledare. Detta bevis bl. a. därav, att Uppsala ärkebiskop Nikolaus Hemming och Åbo-biskopen Hemming år 1346 företog en mödosam resa norrut för att inviga Torneå begravningsplats, döpa den nya församlingens hedningar samt framföf allt överenskomma om fördelningen av laxtiondena. I sistnämnda avseende kom man till en uppgörelse först år 1347, då gränsendrogs längs den mellan Kemi- och Kaakama-älverna flytande bäckliknande Rajajoki. Enligt avtalet sändes sedan Kemi älvs laxtionden till Åbo och Torne älvs laxtionden till Uppsala.

Torneå församling sträckte sig längs den finska  och svenska sidan befintliga Tornedalen långt upp mot norr. Den utgjorde till en början Luleå kapellförsamling och den hörde till Härnösands stift. Detta vidsträckta områdes kyrkliga förhållanden började sedan kung Gustav Wasa ordna år 1530. Emellertid delades Torneå kyrksocken i sin helhet först 1606. Då skildes Särkilahti eller Övertorneå socken från Torneå, och vid Torne älvs mynning bildades Nedertorneå. Torneå blev å sin sida stadsförsamling och fickstadsrättigheter genom Gustav II Adolfs privilegium år 1621. Torneå var Nedertorneå kapellförsamling ända till år 1896.

Regleringen av Tornedalens kyrkliga förhållanden fortsatte på 1700-talet. Norra delen av Nedertorneå blev år 1745 Karungi kapell och fick en egen präst år 1782. Den kallades Karl Gustavs församling. Såsom underlydande Övertorneå församling ansågs Hietaniemi, Pajala och Muonio kapell. Toneås Lappland fördelade sig på Jukkajärvi, Enontekis och Kautokeino församlingar. Alla dessa hörde till Härnösands stift, medan däremot Utsjoki, som år 1747 blivit en självständig kyrksocken, och det med detta förenade Enare hörde till Åbo stift. Beträffande tiden för byggandet av ön Birkalas andra kyrkan är man icke helt på det klara med. Enligt en uppgift byggdes den på 1400-talet och enligt en annan år 1551. Det var en senmedeltida stenkyrka, varav ännu den nuvarande kyrkans östliga korslänga finns kvar.

Såsom grundläggare av byggnadsarbetet på det nuvarande Nedertornå kyrka måste man anse prosten Gustav Wilhelm Rydman (f. 1755, död 1809). På hans framställan godkändes kyrkobygaren Jakob Rijfs ritningar, enligt vilka kyrkan sedan byggdes.

Jakob Rijf föddes år 1753 i Jakobstads socken och var son till Tomas Rijf. Han studerade vid den i samband med Stockholms slott verkande målar- och bildhuggarakademin "civilarkitektur" under ett års tid. Därefter utnämndes han år 1784 till Västerbottens läns officielle byggmästare. Efter detta byggde han i Sverige Bygdeå, Skellefteå och Luleå kyrkor samt i Finland Luoto, Puolanka, Himanka, Suomussalmi, Kortesjärvi, Lehtimäki, Oravais, Kemi landsförsamlings och Vimpeli kyrkor. Därutöver byggde han klockstaplar, predikstolar, broar, väderkvarnar m.m. Hans sista kyrkobygge i Finland var Kuopio kyrka. Dess byggnadsarbete avbröts av Finska kriget 1808-1809. Kyrkobyggaren Jakob Rijfs på många värdefulla prestationer så rika liv ändades i Sverige under julhelgen år 1808.

Byggnadsarbetena på Nedertorneå kyrka påbörjades år 1794. Därav gjordes i enlighet med tidens mode eo korskyrka, och förebild till denna har varit C.F.Adelcratz' nyklassika AdolfFredriks kyrka i Stockholm. Av den på 1550-talet byggda medeltida kyrkan fick man den östliga korslängan. Kyrkobygget krävde av invånarna i hela det vidsträckta Nedertorneå församling ett intensivt samarbete. Av kyrkomötens protokoll får vi veta t.ex. hur anskaffingen av bräder fördelats mellan socknens olika byar enligt antalet invånare. Byggnadsmaterial lämnades sålunda av Ylivojakkala, Mattila, Kiviranta, Kaakama, Laivajärvi,  Laivaniemi, Nedre och Övre Raumo, Liedakkala, Seittenkari, Säivi, Kärbek, Vuono, Haparanda, Björkö och Puuluoto byar. Torneås borgare förmedlade byggnadsmaterial från Stockholm. De största räkningarna presenterades av rådmännen Anders Rechard och Joh. Pipping, köpmännen Anders Lythraeus och Samuel Rechard m.fl. OM kyrkans färdigblivelse vittnar den på västra längans yttergavel textade frasen:"Utvidgad under Gustaf-IV Adolphs regering år 1797".

Planläggningen av de viktigaste föremålen i kyrkans interiör härrör även av Jakob Rijf. Han planlade och byggde predikstolen, som nu är ett av kyrkans vackraste föremål. Enligt hans ritningar byggdes också altaret.

Altartavlan "Jesus på korset" målades av den svenske konstnären Karl Strömbeck år 1820. Konstnären Strömbeck fick sin utbildning i Stockholms Kanstakademi och han belönades där för personteckning år 1816 med medalj.

Orgeln, som är 9-stämming, anskaffades redan till den andra kyrkan i Nedertorneå år 1760. Såsom dess byggare nämnes Gren & Stråhle i Stockholm. Orgeln uppställdes i den nuvarande kyrkan år 1798.

Nattvardskärlen är tillverkade av Torneås och Haparandas guldsmeder. I Torneå grundades ett guldsmedernas yrkesskrå i medlet av 1700-talet. Torneås guldsmeders arbetens originalitet erkändes allmänt. Nedertorneås äldsta vinkanna härstammar från år 1707. Till de märkligaste guldsmederna räknades Nils Frantzleben, Jonas Bäckman, J.O.Molnberg och N.P.Forsberg.

Kyrkklockorna är tvenne, av vilka den ena anskaffades redan år 1724. Den göts på nytt av Gerh. Meijer i Stockholm år 1747. Den mindre klockan göts av Gerhard Horner i Stockholm 1824.

Johannes Wargii gravsten befinner sig i den östliga korslängan. Han var son till Nedertorneås kyrkoherde Martinus Wargius (1624-1639).

En till släkten Forbus hörande gravsten befinner sig i den västra korslängan. Henrik Forbus, vars minnesplakett befinner sig på nedre delen av kyrkans predikstol, var kyrkoherde i Nedertorneå under åren 1706-1731 och dog som kyrkoherde i Liminga år 1737.

Den äldsta ljuskrona är sist i den korslängan. Den donerades av Henrik Eriksson tillsammans med hans hustru Brita Isaksdotter år 1687. Henrik Ericksoon lät bl.a.måla den från altaret sett andra takmålningen i Torneå kyrka.

Den äldsta mässhaken härstammar från år 1766 och den yngsta från år 1850. De är vackert med silvertråd och -snören.

På södra sidan av kyrkobyggnaden befinner sig släkten Castréns gravar. Flera av denna släkts medlemmar var kyrkoherdar e Nedertorneå. En del av dem verkade såsom betydande representanter för det kommunala och ekonomiska livet i Nedertornå.

Den i Nedertorneå hemmahörande konstnären Eetu Istos (1865-1905) grav befinner sig söder om kyrkan. Han blev berömd för sin tavla "Angreppet". Minnesmärket restes av Finska Klubben i Uleåborg år 1936.

Vid huvudingångens norra sida befinner sig kommunalrådet Antti Junes (1874-1963) familjegrav. Antti Junes verkade som kommunalman, riksdagsman i olika repriser och minister.

På norra sidan av kyrkobyggnaden befinner sig minnesmärket över ca. 2000 soldater, som fallit på Nedertorneås område av umbäranden under Finska kriget. Detta minnesmärke restes av minnesmärkeskomissionen för 1808-1809 års krigs krigargravar år 1962.

1918-års krigs hjältegravar befinner sig på norra sidan av kyrkan. Monumentets relief föreställer en döende krigare. Den gjordes av Suomen Graniitti i Tammerfors. Minnesmärket invigdes år 1921.

1939-1944-års hjältegravområde har planerats av prof. Yrjö Lindegren och efter hans frånfälle av prof. Aulis Blomstedt. Bildhuggaren Kauko Räike gjorde gravmonumentet, som föreställer en ängel skyddande det spirande livet. Minnesmärket invigdes år 1959.

Kyrkans senaste grundliga reparation och restaurering utfördes på Finlands Fornminnesförenings föranstaltan åren 1958-1959. För den sakenliga övervakningen av arbetena svarade statsarkelogen Nils Clewe och byggnadskonservatorn Th. Lindqvist. Det praktiska arbetet utfördes av dekorationsmålaren Fjalar Hermansson och konstnären kauko Välke. Reparationen och restaureringen utfördes med sådan omsorg, att kyrkan nu kan motta även fordrande besökare.

Nedertorneå kyrka befinner sig i ena ändan av socken. Detta förorsakas av gränstrkatens historiska öden. Då efter Finska kriget 1808-1809 freden i Fredrikshamn slöts, blev Torne älv Finlands och Sveriges gräns. Kyrkan, som befunnit sig mitt i den stora Nedertorneå socken, blev Torne älvs östra sida. På samma sätt delade gränsen mellan de bägge rikena kyrcksockarna utmed hela Tornedalen och nya kyrkor måste byggas på ömse sidor av gränsen där sådana skanades.